onsdag 29 juni 2011

en vandring i stan

Känner att jag gjort mycket idag fastän jag inte gjort något märkvärdigt precis. Har besökt Kristinehamn igen och gått igenom den gamla staden. Ätit god mat på Charlies Pizzeria och kollat på min gode vän Patrik Hells utställning.
Nu när jag har roat mig själv på annat håll så har jag lyckats stå emot att spela tv-spel och ska istället ägna mig ått att teckna serier och måla med vattenfärg.

måndag 27 juni 2011

Inspirerande ord om livet....

Jag kan nästan inte låta bli att tro på ödet ibland. Att saker och ting är förutbestämda, som vad som kommer hända och inte hända i livet och att du inte har någon som helst kontroll över det vad du än gör. Jag har de senaste veckorna blivit uppslukad av en enorm mängd av ångest och vrede av personliga skäl som jag inte kan yttra på denna sida.
Och allt för ofta när sånt här händer mig så brukar jag jämnt upptäcka saker omkring mig som relaterar till just den händelsen eller problemet. Ni vet att de brukar göra sånna grejer när huvudkaraktären i en film eller tecknad serie är ledsen eller bedrövad, de ser liksom olika saker omkring sig eller på tv som på något sätt anknyter till ett problem de just råkat ut för.
If that makes any sense...
Det är som ett tecken/omen från Gud liksom :P.

Hursomhelst så råkade jag ut för en sådan händelse för typ två veckor sedan när jag kände mig som mest nere. Av en ren slump läste jag en Ultimate Spider-man serie från 2004 vars avslutande dialog på ett väldigt effektivt sätt speglade både hur jag hade låtit ilskan och tvångstankarna styra mitt beteende och tankegångar. Som sagt: ett tecken från Gud ( hur knasigt det än låter :P)
Samtalet som följer är precis efter att Peter Parker besegrat Eddie Brock/Venom i en strid (både han och symbioten blev utplånade av en elektrisk kabel och tros nu vara döda). Peter har genom seriens gång hittat gamla inspelade samtl från sin avlidne far (Richard Parker) i källaren. Det sista bandets dialog lyder följande under några av de sista sidorna...



"Peter min son. Jag har så mycket jag vill säga dej. Sånt som en far vill berätta för sin son.
Du kommer märka att vissa människor är....är människor som du kommer att undra varför dom är som dom är.
Varför gör dom sådär mot sig själva? Och även om du stirrar på dem i femtio år....kommer du aldrig att förstå dem.
Några jag känner är sina egna farligaste fiender. Istället för att komma tillrätta med sej själva...går de till attack mot dej! De skyller sina problem på dej! Låt dem inte Peter...låt dem inte skylla sina problem på dig. Som din far måste jag varna dig för den kaotiska värld du växer upp i.
Folk överallt reagerar utan att tänka! De slår och slår! utan att dom vet varför...
Alla vill vara mer än vad de är...vilket vore okej om de förtjänade det...men så är allt oftare inte fallet.
Det gör mig irriterad!
Jag verkar vara omringad av personer som gör eller säger vad som helst, bara för att verka vara bättre än vad de är! De försöker aldrig bli bättre, de vill bara framstå som bättre! De vill vara speciella utan att gå igenom besväret att förtjäna det!
Och om miljoner människor håller på så...tja, vad har vi då egentligen?!
Vad är det för värld egentligen?!
Jag ser framtidens medicinska framsteg svalda av företags girighet. Det gör mig så jäkla-UGH!
Som om jag skulle veta hur världen fungerar! Visste jag hur världen fungerar, skulle jag ha framställt ett botemedel för cancer, inte sitta här och gnälla. Jag skulle ha lyckats...
Det har varit ett väldigt tungt år Peter. Ett väldigt tungt år. Men hur vidrigt det än har varit med hela den här jäkla röran, har jag alltid haft något att glädja mig åt. För hur jobbig min dag än har varit, kan jag till slut...gå hem och träffa dig, Peter!
Jag får se dej...växa upp!
Att få se dig växa upp till den man jag hoppas att du blir.
Allt det andra är inte alls lika viktigt! Du är det viktiga i mitt liv Peter...du och din mor....
Det ska bli kul att få se hur du blir"....

Okej så det där var väldigt mycket dialog och det som jag kände relaterade till just mig och min livssituation slutade egentligen vid "VAD FÖR VÄRLD ÄR DET"?! Men jag tyckte att det var lika bra att avsluta farsans lilla tal om jag ändå hade påbörjat det :P.

Iallafall...jag håller med om det som sägs här och känner att det var lite sådär jag betedde mig mot en kompis för ett litet tag sedan. Vi hade båda hamnat i en mycket jobbig situation som vi bägge mådde dåligt av. Det var något av ett triangeldrama, mer än så kan jag inte säga. Det blev så fel med allting och jag lät svartsjukan och vreden infektera mig som ett virus. Situationen vi hamnat i relaterade till den sortens problem som jag haft på tok för mycket erfarenhet av. Det har bara gjort mig mer argare och ångestfull genom åren. I mina mörka tankegångar har jag ibland låtit det gå ut över andra för att avreagera mig. Jamenar jag är ju inget jävla as eller någon mobbare liksom. Några av mina bekanta från det förflutna har absolut förtjänat mitt förakt men inte i det här fallet.

Jag kände mig otursdrabbad, svag och misslyckad. Väldigt överdrivna tankar egentligen men ja mådde dåligt. Jag är känslig av naturen och har svårt att släppa taget om gamla orättvisor som har drabbat mig. Men jag mår bättre nu. Speciellt efter att jag insett allt detta och skrivit ner det.
Som det Richard Parker sa om att det finns folk som är sina egna värsta fiender och som attackerar andra istället för att ta itu med sig själva, vilket jag på sätt och vis gjorde och har gjort fast inte med nävarna naturligtvis :P.

Och angående det där med att folk vill vara mer speciella än vad de egentligen förtjänat att vara tyckte jag var riktigt bra sagt. Jag menar jag är ju en rätt speciell kille, det har jag ju alltid varit. Det kan ju mina vänner lätt intyga, både som person och konstnärsmässigt. Men visst händer det att man snackar större än vad man är ibland. Och ärligt talat så är det faktiskt nödvändigt för att klara av vissa situationer. 
Hur som helst så har jag alltid varit hetlevrad och känslig. Detta i kombination med hur jag bland annat varit mobbad och andra smågrejer genom åren som ärrat mitt psyke så har det gett mig mycket ångest och instängda känslor som gjort mig ganska bitter. Även om jag oftast är en kul snubbe att hänga med. Min poäng är iallafall att jag ska försöka göra mitt bästa för att lägga det förflutna bakom mig och blicka ut mot framtidens och se fram emot de saker som väntar mig på vägen istället. Annars kommer man inte någon vart i livet och kommer aldrig att kunna åstadkomma nånting.

Det var också mycket bra ord som jag tog in och hittade i vanliga Spider-Man serien (Nr 5, 2006) :p, fastän dessa inte var särskilt seriöst utförda i berättandet. Men ändå.

Spider-man svingar sig fram för att stoppa en gammal nördig klasskompis som genom ett forskningsexperiment, som Peter Parker var inblandad i, förvandlats till en psykopatisk dåre med superkrafter.

Spider-man: "Vän eller inte, skam för det som hände i skolan för flera år sen...jag skulle ha vetat bättre! När ska jag lära mig att lyssna på den lilla rösten i mitt inre som varnar mig för att göra dessa enormt dumma saker"?

Jameson: "Jag är din magiska röst Spider-man! Och jag säger att det finns två slags människor i världen: de som ser fram emot det de vill göra och de som bara ser bakåt och hittar anledningar till att de aldrig kan bli mer än vad de är nu!
Sådana skyller sina misstag på andra och kan därför aldrig gå vidare i livet!

Så när sådana personer ber om hjälp svarar du direkt: GÅ OCH GRÄV NER DIG!
Och nu får du ta mig tusan sluta larva dig ditt blötdjur! Fixa bilder av den där där kattuslingen med stövlar på sig!"

Spider-man:....."jag undrar hur stabil jag egentligen är"...


Okej så återigen så har jag redan nått min poäng med dialogen som slutade vid "sådana skyller sina misstag på andra och kan därför aldrig gå vidare i livet"! men ville avsluta allt. De e Jameson som magisk fe för i helvete ;P!
Men jag tror nog inte att det inte finns någon som inte varit med om detta själv eller som inte känner andra som är på det här viset. Jag har personligen all rätt att vara arg på de saker som hänt mig och när jag fortfarande blir påmind om dem så de allt för ofta trycks upp i ansiktet på mig vid olika tillfällen. Då är det svårt att inte bli påmind om gamla svårigheter och känna vreden pumpa som lava i blodet. Men även om jag fortfarande inte är helt glad över det som hänt så ska jag göra mitt bästa för att inte låta mig tyngas ner av tvångstankar. Jag känner att jag lärt mig en hel del. Det kommer att ordna sig.

Så detta blev visst mer som en artikel än ett blogg-inlägg, HAHA! Men jag hade rätt mycket viktigt att säga och jag tyckte det var en intressant analys iallafall.
Christoffer Hjalmarsson.

lördag 25 juni 2011

Tre av de bästa serierna från sverige!!


1.Salamander: En så kallad prototyp-serie som består av Ihoppsatta äventyr och olika koncept kring min salamander-varelse Rip. Action, äventyr och filosofi i ett post-apokalyptiskt mellaneuropa.!
2.Källan: Den första serie jag någonsin färdigställde. En fantasy-thriller baserad på en folksaga om ungdomesn källa. (rekommenderas att läsas i mörkret med bara nattlampan tänd.)
3. En kväll på Ankaret. En självbiografisk serie bestående av sammanfattade bar-händelser som handlar om mig och den mina tvivelaktiga relation jag hade till mina vänner på gymnasiet.

Alla dessa serier har jag gjort hittills och kommer göra mycket mer snart! Håll utkik på denna blogg då jag kommer att uppdatera den mycket mer frekvent nu! Och vill ni beställa ett exemplar av någon av serierna är det bara att säga till.

fredag 24 juni 2011

Hemma igen

Jag sitter här i mitt rum på en mulen midsommarafton efter att ha lekt lustiga lekar med min familj och tänker över min livssituation och framtid. Förra året på Serieskolan i Malmö var något av det bästa jag varit med om. Inte bara i skolan men framförallt med alla de bra kompisar jag fick träffa och lära känna på slutet.
Som många sett på facebook kom jag inte in i andra året men ser faktiskt fram emot en teknikillustratörsutbildning i Arvika nu till hösten. Fast de inte ens är säkra på om den kommer komma igång.

Hur som helst så känner jag att jag hamnat på ruta ett igen. Både känslomässigt och utbildningsmässigt. Jag hade höga förhoppningar om en tjej jag ville bli tillsammans med som gick käpp rätt åt helvete (fast det händer ju för alla nån gång) och känner åter frustration och ångest för att söka efter en partner bara för att fylla detta ensamma tomrumm i mitt liv. Det hjälper inte direkt när man ser det hända för alla omkring en bara "sådär" heller utan att de ens ansträngt sig något vidare. Man känner att föraktet och avundet bara förgiftar en samtidigt som man vet att det är fel att tänka så om andra (Speciellt de som står en närmast och som verkligen visat att de bryr sig om en.)

Och utbildningsmässigt så såg det bra ut i Arvika bortsett från att jag måste söka boende under praktik  då detta är en yrkeshögskoleutbildning men så fick jag höra att det inte ens är säkert att det kommer komma igång. Och då måste man söka jobb i Kristinehamn igen ...jippie.

Jag tänker inte ge upp dock. Jag vet att om du tänker ge upp allt som är viktigt i ditt liv helt och hållet så kan du lika gärna vara död. Så jag tänker fortsätta med mina serier och vara mycket mer kreativ detta år oavsett vad. Färgläggningen är vad jag tänker fokusera mest på då jag återfunnit min kärlek för vattenfärg.
Så vi får se. Att experimentera är faktiskt ett av de stora nöjena med konsten om ni frågar mig, Just för att man inte vet vart det kommer att ta vägen.

Jag tänker ha mitt erkännande. Mitt erkännande som en av världens bästa serieskapare. Med tanke på all otur jag haft och all skit jag fått utstå så är det det minsta jag förtjänar att åstadkomma i livet. Hur självsikt det än låter.

Iallafall så vet jag at det kommer att lösa sig för mig på något sätt på bägge parterna. För oavsett hur dåligt du har mått eller hur jävligt och bedrövligt livet varit i det förflutna så står porten till framtiden öppen för alla och livet kan och kommer alltid att förändras till det bättre. Om man bara inte ger upp.

Och jag vet att jag brer på som ett jävla emo :P som alldrig fått ha det bra i livet vilket inte är sant. Jag har haft en otrolig bra uppväxt, en bra familj, bra vänner (numera iallafall) och hakar upp mig för mycket på smådetaljer. Rätt personliga som jag förmodligen inte borde diskutera för mycket i detalj.
Jag måste i vilket fall släppa lös, ha mer kul och fokusera och sätta mig in mer i mitt arbete. Jag är en bra kille och det kommer att gå bra för mig. Oavsett hur mycket bättre det gått för andra omkring mig  och hur mycket bättre de mår än jag så tänker jag inte låta det tynga ner mig. Jag vet att jag är bra och att jag inte tänker ge vika. Så är det bara. Sen kan folk tycka vad fan de vill. Jag tänker alldrig ge upp.

Alldrig.
CH 2011

måndag 13 juni 2011

Slututställningen!!











Ja det här var då alltså resultatet av slutställningen från oss i serieettan. Jag är själv mycket glad över att jag blev klar med mitt bidrag i tid och inte var ute i sista sekunden för en gångsskull. Det var mycket folk som kom och det erbjöd oss någr latdagar förutom när det var var och ens tur att vakta fanzinebordet och klasskassan.

fredag 10 juni 2011

Det som kan vara den sista natten i Malmö

Mycket har hänt och jag har haft en sån underbar tid här i Malmö både på serieskolan och med mina nära klasskamrater på fritiden när vi har festat och hängt med varandra. I detta blogginlägg vill jag tillägna Anton Krull, Joakim Derlow, Hedvig Mariasofia Wisselgren, Karolin Spång, Maria Wigelius, Robert Pettersson, Anna Åhlen och speciellt Robin Larsson och Tobias Berg för ett underbart år i Serieskolan i Malmö! Jag hoppas så in i helvete att vi som sökt in i andra året kommer in och att nästa år kommer att bli minst lika fantastiskt som detta. Jag har ärligt talat alldrig mått så bra i mitt liv som detta år med er trots de motgångar och komplicerade situationer som uppstått mellan oss på olika håll.

Det har varit ett bra år och jag vill bara säga att jag önskar er extremt mycket lycka till oavsett vad ni än tänker göra! :)