Halllååååååååååå Arvika......

Det är så jävla typiskt. Man åker 17 mil med ett stort flyttlass till Arvika med mor å far för att flytta in i studentlägenheten bara för att se att de varken renoverat eller måla färdigt skiten. Gubben vi hyr det av verkar ju vara totalt borta i tokmoset så han uppfattade det som att jag skulle börja på tosda å inte på måndag, vilket hade varit helt jävla katastrof om jag inte byggpersonalen vart här idag å vi kunde snacka med dem. Så jag kommer få bo en vecka i en lägenhet bredvid....utan internet 8 (! Men jag är verkligen inte särskilt pepp eller uppmuntrad just nu. De hade fått nummret på lägenheten fel å allting. Såååå ja! "Välkommen till Arvika CH". Hoppas verkligen att den här utbildningen är värt det.

Nya SALAMANDER-serier påväg.

Har tagit en paus från tecknandet av senaste SALAMANDER-serien för att finslipa huvudkaraktärens ursprungsstory. Ni som känner mig vet ju att jag pratat om den mycket och är förmodligen trötta på att höra det men ni vet ju hur kräsen och nogrann jag är :P.
Men jag tror att jag har lyckats komma på ett sätt att undvika att salamander-varelsen: Rip skapas på vetenskaplig väg (vilket är en stor kliché men det hörde bra ihop med resten av vad som händer i seriens story) utan istället föds genom övernaturliga krafter från jordens inre. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket men jag ville bara upplysa om att jag jobbar för fullt och helhjärtat med SALAMANDER och att uppdateringar snart kommer att komma på bloggen. Jag kommer att färglägga bilderna i vattenfärg med så vi får väl se hur det går :p.

Jack and Jones......vi behöver snacka.....

Idag åkte jag med min kära mor till Mariebergs köpcentrum för att komma ut och få lite omväxling i min vardag. Vi separerade vid ingången och shoppade på olika ställen (fan vad gay det lät :P). Efter att jag köpt en hel trave TV-spel till ett bra pris och bland annat förhandsbokat Batman: Arkham city :) så gick jag in på Jack and Jones för att köpa en röd tröja (eftersom att jag har så många svarta).

Helt plötsligt hoppar en liten man från arbetspersonalen fram i överprydliga fjoll-kläder och hojtar: "TJENARE MANNEN"!!!!!! Rätt upp i ansiktet på mig.
Efter att mina blå jeans blivit bruna av shocken så frågar han vad jag tycker om inredningen i affären och jag svarar osäkert att det ser coolare ut än förra gången. Och sen.....(ugh).....och sen så är han fäst vid mig som en igel under hela min tid där inne. Han går med mig och visar upp T-shirt efter T-shirt och säger att de passar utmärkt på en "coolig rock-snubbe" som jag X(.........
Därefter kollar jag vidare och ännu en över eccentrisk varelse i tighta street-kläder hoppar framför mig och undrar hur det går med mitt handlande och om jag behöver hjälp. Jag håller kvar min mask som består av två nervösa ögon, en svettig panna och ett falskt leende lika brett som Grönland när jag säger....ehm....tjaaaa...njae inte dire- och sen avbryter han mig och börjar dra fram en massa kläder han också!!!
Inte ens när jag provade två T-shirts så fick jag någon ro för då står det en liten blond tjej utanför (tillhör också personalen) och frågar mig nästan hela tidan hur det går för mig och om jag är klar så hon får se "hur snygg jag blir i dem" XP.
Sen börjar hon att hämta en massa jeans och gissar sig till min storlek fastän jag själv sa att jag var rätt osäker och inte ens ville ha några. Senare kommer eccentrisk snubbe i personalen Nr.2 och hoppar framför mig och lirar luftgitarr medans han försöker tvinga på mig en stel, lijla skjorta med vita ränder.......jag är minst sagt inte road vid det här laget.....
Och tillslut har jag lyckats slita mig ifrån de här konstiga varelserna och står nu vid kassan. Eccentrisk snubbe i personalen Nr.2 hoppar naturligtvis in där XP (skjut mig) och försöker nu att sälja på mig löjliga kalsonger med rosa bananer på till ett bra prisOCH JAG TROR ATT JAG SNART GÅR I TAKET OCH RIVER NER DERAS XXXXXX GENOMXXXX OCH SEN KÖRA UPP XXX I HANS XXX Å GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!

Och tillslut....tillslut....kommer jag utMEN DÅ!! Då står den lilla blondinen där och ger mig en fin liten present :P. En liten kassa med slumpmässiga saker i. I den låg en mycket street-aktig mössa (ser helt okej ut, har den på bilden) och en stor "KING"-tidning och en Friskis tidning som jag alldrig kommer att läsa. Men vet ni vad? DET ÄR INTE ÖVER!!! Nu bjuder de på saft också när man kommer ut XP. Jag lyckas äntligen ta mig därifrån med nöd och näppe och med en smärre känsla av att ha blivit mentalt våldtagen.

Hehehe. Okej men allvarligt, de var mycket bra och roliga människor i personalen och de var oerhört service-mindade på. Jag har inget emot sånt alls. Men de var liksom på mig hela tiden :P jag fick inte ens vara ifred i 30 sekunder utan att de kom och tjatade. Och jag uppskattar vad de försöker göra här men de gick helt enkelt för långt. Jag vet inte hur det är med er men när jag går in i en klädaffär så vill jag ta det lugnt och kolla mig omkring om jag hittar något bra eller inte (speciellt idag när jag var väldigt trött å slö). Jag är nämligen mycket kräsen med vad jag köper och har på mig.

Och en personalmedlem får mer än gärna komma fram till mig och fråga: "Hittar du nått? Kan jag hjälpa dig?" Det har jag inga som helst problem med. Men i det här fallet så praktiskt taget tvingar de en att köpa en massa grejer och låter dig inte gå förräns du provat hela butiken :P. Och så kommer de fram rätt upp mot en och börjar tönta sig med att spela luftgitarr å skit XP de....ja det är jobbigt och obehagligt helt enkelt. Jag ville liksom inte ens gå förbi butiken efter det där för jag var så rädd att de skulle rycka in mig och börja om från början igen.

Och det är inte den typ av reaktion som ens kunder borde ha efter ett klädköp. Så om de bara kan dra ner på det där lite grann tills nästa gång jag sätter min fot där så är det inga problem. Det finns säkert de som älskade det dom gjorde men jag var inte.....jag repeterar: INTE.....en av de personerna.

Så jag har alltså inget emot Jack and Jones för övrigt, jag har köpt jättemånga kläder där genom åren men fortsätter de såhär så har iallafall jag ingen större lust att besöka dem så ofta om man säger så :P.

Jag fattade vad ni försökte göra, jag uppskattade det men jag vill kolla på kläder ifred, så är det bara. Jag till och med sa det på ett fint sätt men de bara fortsätter! Not cool. No means no guys (and girlie ;P).

Punkt slut.



en vandring i stan

Känner att jag gjort mycket idag fastän jag inte gjort något märkvärdigt precis. Har besökt Kristinehamn igen och gått igenom den gamla staden. Ätit god mat på Charlies Pizzeria och kollat på min gode vän Patrik Hells utställning.
Nu när jag har roat mig själv på annat håll så har jag lyckats stå emot att spela tv-spel och ska istället ägna mig ått att teckna serier och måla med vattenfärg.

Inspirerande ord om livet....

Jag kan nästan inte låta bli att tro på ödet ibland. Att saker och ting är förutbestämda, som vad som kommer hända och inte hända i livet och att du inte har någon som helst kontroll över det vad du än gör. Jag har de senaste veckorna blivit uppslukad av en enorm mängd av ångest och vrede av personliga skäl som jag inte kan yttra på denna sida.
Och allt för ofta när sånt här händer mig så brukar jag jämnt upptäcka saker omkring mig som relaterar till just den händelsen eller problemet. Ni vet att de brukar göra sånna grejer när huvudkaraktären i en film eller tecknad serie är ledsen eller bedrövad, de ser liksom olika saker omkring sig eller på tv som på något sätt anknyter till ett problem de just råkat ut för.
If that makes any sense...
Det är som ett tecken/omen från Gud liksom :P.

Hursomhelst så råkade jag ut för en sådan händelse för typ två veckor sedan när jag kände mig som mest nere. Av en ren slump läste jag en Ultimate Spider-man serie från 2004 vars avslutande dialog på ett väldigt effektivt sätt speglade både hur jag hade låtit ilskan och tvångstankarna styra mitt beteende och tankegångar. Som sagt: ett tecken från Gud ( hur knasigt det än låter :P)
Samtalet som följer är precis efter att Peter Parker besegrat Eddie Brock/Venom i en strid (både han och symbioten blev utplånade av en elektrisk kabel och tros nu vara döda). Peter har genom seriens gång hittat gamla inspelade samtl från sin avlidne far (Richard Parker) i källaren. Det sista bandets dialog lyder följande under några av de sista sidorna...

"Peter min son. Jag har så mycket jag vill säga dej. Sånt som en far vill berätta för sin son.

Du kommer märka att vissa människor är....är människor som du kommer att undra varför dom är som dom är.

Varför gör dom sådär mot sig själva? Och även om du stirrar på dem i femtio år....kommer du aldrig att förstå dem.

Några jag känner är sina egna farligaste fiender. Istället för att komma tillrätta med sej själva...går de till attack mot dej! De skyller sina problem på dej! Låt dem inte Peter...låt dem inte skylla sina problem på dig. Som din far måste jag varna dig för den kaotiska värld du växer upp i.

Folk överallt reagerar utan att tänka! De slår och slår! utan att dom vet varför...

Alla vill vara mer än vad de är...vilket vore okej om de förtjänade det...men så är allt oftare inte fallet.

Det gör mig irriterad!

Jag verkar vara omringad av personer som gör eller säger vad som helst, bara för att verka vara bättre än vad de är! De försöker aldrig bli bättre, de vill bara framstå som bättre! De vill vara speciella utan att gå igenom besväret att förtjäna det!

Och om miljoner människor håller på så...tja, vad har vi då egentligen?!

Vad är det för värld egentligen?!

Jag ser framtidens medicinska framsteg svalda av företags girighet. Det gör mig så jäkla-UGH!

Som om jag skulle veta hur världen fungerar! Visste jag hur världen fungerar, skulle jag ha framställt ett botemedel för cancer, inte sitta här och gnälla. Jag skulle ha lyckats...

Det har varit ett väldigt tungt år Peter. Ett väldigt tungt år. Men hur vidrigt det än har varit med hela den här jäkla röran, har jag alltid haft något att glädja mig åt. För hur jobbig min dag än har varit, kan jag till slut...gå hem och träffa dig, Peter!

Jag får se dej...växa upp!

Att få se dig växa upp till den man jag hoppas att du blir.

Allt det andra är inte alls lika viktigt! Du är det viktiga i mitt liv Peter...du och din mor....

Det ska bli kul att få se hur du blir"....

Okej så det där var väldigt mycket dialog och det som jag kände relaterade till just mig och min livssituation slutade egentligen vid "VAD FÖR VÄRLD ÄR DET"?! Men jag tyckte att det var lika bra att avsluta farsans lilla tal om jag ändå hade påbörjat det :P.

Iallafall...jag håller med om det som sägs här och känner att det var lite sådär jag betedde mig mot en kompis för ett litet tag sedan. Vi hade båda hamnat i en mycket jobbig situation som vi bägge mådde dåligt av. Det var något av ett triangeldrama, mer än så kan jag inte säga. Det blev så fel med allting och jag lät svartsjukan och vreden infektera mig som ett virus. Situationen vi hamnat i relaterade till den sortens problem som jag haft på tok för mycket erfarenhet av. Det har bara gjort mig mer argare och ångestfull genom åren. I mina mörka tankegångar har jag ibland låtit det gå ut över andra för att avreagera mig. Jamenar jag är ju inget jävla as eller någon mobbare liksom. Några av mina bekanta från det förflutna har absolut förtjänat mitt förakt men inte i det här fallet.

Jag kände mig otursdrabbad, svag och misslyckad. Väldigt överdrivna tankar egentligen men ja mådde dåligt. Jag är känslig av naturen och har svårt att släppa taget om gamla orättvisor som har drabbat mig. Men jag mår bättre nu. Speciellt efter att jag insett allt detta och skrivit ner det.
Som det Richard Parker sa om att det finns folk som är sina egna värsta fiender och som attackerar andra istället för att ta itu med sig själva, vilket jag på sätt och vis gjorde och har gjort fast inte med nävarna naturligtvis :P.

Och angående det där med att folk vill vara mer speciella än vad de egentligen förtjänat att vara tyckte jag var riktigt bra sagt. Jag menar jag är ju en rätt speciell kille, det har jag ju alltid varit. Det kan ju mina vänner lätt intyga, både som person och konstnärsmässigt. Men visst händer det att man snackar större än vad man är ibland. Och ärligt talat så är det faktiskt nödvändigt för att klara av vissa situationer. 
Hur som helst så har jag alltid varit hetlevrad och känslig. Detta i kombination med hur jag bland annat varit mobbad och andra smågrejer genom åren som ärrat mitt psyke så har det gett mig mycket ångest och instängda känslor som gjort mig ganska bitter. Även om jag oftast är en kul snubbe att hänga med. Min poäng är iallafall att jag ska försöka göra mitt bästa för att lägga det förflutna bakom mig och blicka ut mot framtidens och se fram emot de saker som väntar mig på vägen istället. Annars kommer man inte någon vart i livet och kommer aldrig att kunna åstadkomma nånting.

Det var också mycket bra ord som jag tog in och hittade i vanliga Spider-Man serien (Nr 5, 2006) :p, fastän dessa inte var särskilt seriöst utförda i berättandet. Men ändå.

Spider-man svingar sig fram för att stoppa en gammal nördig klasskompis som genom ett forskningsexperiment, som Peter Parker var inblandad i, förvandlats till en psykopatisk dåre med superkrafter.

Spider-man: "Vän eller inte, skam för det som hände i skolan för flera år sen...jag skulle ha vetat bättre! När ska jag lära mig att lyssna på den lilla rösten i mitt inre som varnar mig för att göra dessa enormt dumma saker"?

Jameson: "Jag är din magiska röst Spider-man! Och jag säger att det finns två slags människor i världen: de som ser fram emot det de vill göra och de som bara ser bakåt och hittar anledningar till att de aldrig kan bli mer än vad de är nu!
Sådana skyller sina misstag på andra och kan därför aldrig gå vidare i livet!

Så när sådana personer ber om hjälp svarar du direkt: GÅ OCH GRÄV NER DIG!
Och nu får du ta mig tusan sluta larva dig ditt blötdjur! Fixa bilder av den där där kattuslingen med stövlar på sig!"

Spider-man:....."jag undrar hur stabil jag egentligen är"...


Okej så återigen så har jag redan nått min poäng med dialogen som slutade vid "sådana skyller sina misstag på andra och kan därför aldrig gå vidare i livet"! men ville avsluta allt. De e Jameson som magisk fe för i helvete ;P!
Men jag tror nog inte att det inte finns någon som inte varit med om detta själv eller som inte känner andra som är på det här viset. Jag har personligen all rätt att vara arg på de saker som hänt mig och när jag fortfarande blir påmind om dem så de allt för ofta trycks upp i ansiktet på mig vid olika tillfällen. Då är det svårt att inte bli påmind om gamla svårigheter och känna vreden pumpa som lava i blodet. Men även om jag fortfarande inte är helt glad över det som hänt så ska jag göra mitt bästa för att inte låta mig tyngas ner av tvångstankar. Jag känner att jag lärt mig en hel del. Det kommer att ordna sig.

Så detta blev visst mer som en artikel än ett blogg-inlägg, HAHA! Men jag hade rätt mycket viktigt att säga och jag tyckte det var en intressant analys iallafall.
Christoffer Hjalmarsson.

Tre av de bästa serierna från sverige!!

1.Salamander: En så kallad prototyp-serie som består av Ihoppsatta äventyr och olika koncept kring min salamander-varelse Rip. Action, äventyr och filosofi i ett post-apokalyptiskt mellaneuropa.!
2.Källan: Den första serie jag någonsin färdigställde. En fantasy-thriller baserad på en folksaga om ungdomesn källa. (rekommenderas att läsas i mörkret med bara nattlampan tänd.)
3. En kväll på Ankaret. En självbiografisk serie bestående av sammanfattade bar-händelser som handlar om mig och den mina tvivelaktiga relation jag hade till mina vänner på gymnasiet.

Alla dessa serier har jag gjort hittills och kommer göra mycket mer snart! Håll utkik på denna blogg då jag kommer att uppdatera den mycket mer frekvent nu! Och vill ni beställa ett exemplar av någon av serierna är det bara att säga till.

Hemma igen

Jag sitter här i mitt rum på en mulen midsommarafton efter att ha lekt lustiga lekar med min familj och tänker över min livssituation och framtid. Förra året på Serieskolan i Malmö var något av det bästa jag varit med om. Inte bara i skolan men framförallt med alla de bra kompisar jag fick träffa och lära känna på slutet.
Som många sett på facebook kom jag inte in i andra året men ser faktiskt fram emot en teknikillustratörsutbildning i Arvika nu till hösten. Fast de inte ens är säkra på om den kommer komma igång.

Hur som helst så känner jag att jag hamnat på ruta ett igen. Både känslomässigt och utbildningsmässigt. Jag hade höga förhoppningar om en tjej jag ville bli tillsammans med som gick käpp rätt åt helvete (fast det händer ju för alla nån gång) och känner åter frustration och ångest för att söka efter en partner bara för att fylla detta ensamma tomrumm i mitt liv. Det hjälper inte direkt när man ser det hända för alla omkring en bara "sådär" heller utan att de ens ansträngt sig något vidare. Man känner att föraktet och avundet bara förgiftar en samtidigt som man vet att det är fel att tänka så om andra (Speciellt de som står en närmast och som verkligen visat att de bryr sig om en.)

Och utbildningsmässigt så såg det bra ut i Arvika bortsett från att jag måste söka boende under praktik  då detta är en yrkeshögskoleutbildning men så fick jag höra att det inte ens är säkert att det kommer komma igång. Och då måste man söka jobb i Kristinehamn igen ...jippie.

Jag tänker inte ge upp dock. Jag vet att om du tänker ge upp allt som är viktigt i ditt liv helt och hållet så kan du lika gärna vara död. Så jag tänker fortsätta med mina serier och vara mycket mer kreativ detta år oavsett vad. Färgläggningen är vad jag tänker fokusera mest på då jag återfunnit min kärlek för vattenfärg.
Så vi får se. Att experimentera är faktiskt ett av de stora nöjena med konsten om ni frågar mig, Just för att man inte vet vart det kommer att ta vägen.

Jag tänker ha mitt erkännande. Mitt erkännande som en av världens bästa serieskapare. Med tanke på all otur jag haft och all skit jag fått utstå så är det det minsta jag förtjänar att åstadkomma i livet. Hur självsikt det än låter.

Iallafall så vet jag at det kommer att lösa sig för mig på något sätt på bägge parterna. För oavsett hur dåligt du har mått eller hur jävligt och bedrövligt livet varit i det förflutna så står porten till framtiden öppen för alla och livet kan och kommer alltid att förändras till det bättre. Om man bara inte ger upp.

Och jag vet att jag brer på som ett jävla emo :P som alldrig fått ha det bra i livet vilket inte är sant. Jag har haft en otrolig bra uppväxt, en bra familj, bra vänner (numera iallafall) och hakar upp mig för mycket på smådetaljer. Rätt personliga som jag förmodligen inte borde diskutera för mycket i detalj.
Jag måste i vilket fall släppa lös, ha mer kul och fokusera och sätta mig in mer i mitt arbete. Jag är en bra kille och det kommer att gå bra för mig. Oavsett hur mycket bättre det gått för andra omkring mig  och hur mycket bättre de mår än jag så tänker jag inte låta det tynga ner mig. Jag vet att jag är bra och att jag inte tänker ge vika. Så är det bara. Sen kan folk tycka vad fan de vill. Jag tänker alldrig ge upp.

Alldrig.
CH 2011