Jag sitter här i mitt rum på en mulen midsommarafton efter att ha lekt lustiga lekar med min familj och tänker över min livssituation och framtid. Förra året på Serieskolan i Malmö var något av det bästa jag varit med om. Inte bara i skolan men framförallt med alla de bra kompisar jag fick träffa och lära känna på slutet.
Som många sett på facebook kom jag inte in i andra året men ser faktiskt fram emot en teknikillustratörsutbildning i Arvika nu till hösten. Fast de inte ens är säkra på om den kommer komma igång.
Hur som helst så känner jag att jag hamnat på ruta ett igen. Både känslomässigt och utbildningsmässigt. Jag hade höga förhoppningar om en tjej jag ville bli tillsammans med som gick käpp rätt åt helvete (fast det händer ju för alla nån gång) och känner åter frustration och ångest för att söka efter en partner bara för att fylla detta ensamma tomrumm i mitt liv. Det hjälper inte direkt när man ser det hända för alla omkring en bara "sådär" heller utan att de ens ansträngt sig något vidare. Man känner att föraktet och avundet bara förgiftar en samtidigt som man vet att det är fel att tänka så om andra (Speciellt de som står en närmast och som verkligen visat att de bryr sig om en.)
Och utbildningsmässigt så såg det bra ut i Arvika bortsett från att jag måste söka boende under praktik då detta är en yrkeshögskoleutbildning men så fick jag höra att det inte ens är säkert att det kommer komma igång. Och då måste man söka jobb i Kristinehamn igen ...jippie.
Jag tänker inte ge upp dock. Jag vet att om du tänker ge upp allt som är viktigt i ditt liv helt och hållet så kan du lika gärna vara död. Så jag tänker fortsätta med mina serier och vara mycket mer kreativ detta år oavsett vad. Färgläggningen är vad jag tänker fokusera mest på då jag återfunnit min kärlek för vattenfärg.
Så vi får se. Att experimentera är faktiskt ett av de stora nöjena med konsten om ni frågar mig, Just för att man inte vet vart det kommer att ta vägen.
Jag tänker ha mitt erkännande. Mitt erkännande som en av världens bästa serieskapare. Med tanke på all otur jag haft och all skit jag fått utstå så är det det minsta jag förtjänar att åstadkomma i livet. Hur självsikt det än låter.
Iallafall så vet jag at det kommer att lösa sig för mig på något sätt på bägge parterna. För oavsett hur dåligt du har mått eller hur jävligt och bedrövligt livet varit i det förflutna så står porten till framtiden öppen för alla och livet kan och kommer alltid att förändras till det bättre. Om man bara inte ger upp.
Och jag vet att jag brer på som ett jävla emo :P som alldrig fått ha det bra i livet vilket inte är sant. Jag har haft en otrolig bra uppväxt, en bra familj, bra vänner (numera iallafall) och hakar upp mig för mycket på smådetaljer. Rätt personliga som jag förmodligen inte borde diskutera för mycket i detalj.
Jag måste i vilket fall släppa lös, ha mer kul och fokusera och sätta mig in mer i mitt arbete. Jag är en bra kille och det kommer att gå bra för mig. Oavsett hur mycket bättre det gått för andra omkring mig och hur mycket bättre de mår än jag så tänker jag inte låta det tynga ner mig. Jag vet att jag är bra och att jag inte tänker ge vika. Så är det bara. Sen kan folk tycka vad fan de vill. Jag tänker alldrig ge upp.
Alldrig.
CH 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar