Och allt för ofta när sånt här händer mig så brukar jag jämnt upptäcka saker omkring mig som relaterar till just den händelsen eller problemet. Ni vet att de brukar göra sånna grejer när huvudkaraktären i en film eller tecknad serie är ledsen eller bedrövad, de ser liksom olika saker omkring sig eller på tv som på något sätt anknyter till ett problem de just råkat ut för.
If that makes any sense...
Det är som ett tecken/omen från Gud liksom :P.
Hursomhelst så råkade jag ut för en sådan händelse för typ två veckor sedan när jag kände mig som mest nere. Av en ren slump läste jag en Ultimate Spider-man serie från 2004 vars avslutande dialog på ett väldigt effektivt sätt speglade både hur jag hade låtit ilskan och tvångstankarna styra mitt beteende och tankegångar. Som sagt: ett tecken från Gud ( hur knasigt det än låter :P)
Samtalet som följer är precis efter att Peter Parker besegrat Eddie Brock/Venom i en strid (både han och symbioten blev utplånade av en elektrisk kabel och tros nu vara döda). Peter har genom seriens gång hittat gamla inspelade samtl från sin avlidne far (Richard Parker) i källaren. Det sista bandets dialog lyder följande under några av de sista sidorna...
"Peter min son. Jag har så mycket jag vill säga dej. Sånt som en far vill berätta för sin son.
Du kommer märka att vissa människor är....är människor som du kommer att undra varför dom är som dom är.
Varför gör dom sådär mot sig själva? Och även om du stirrar på dem i femtio år....kommer du aldrig att förstå dem.
Några jag känner är sina egna farligaste fiender. Istället för att komma tillrätta med sej själva...går de till attack mot dej! De skyller sina problem på dej! Låt dem inte Peter...låt dem inte skylla sina problem på dig. Som din far måste jag varna dig för den kaotiska värld du växer upp i.
Folk överallt reagerar utan att tänka! De slår och slår! utan att dom vet varför...
Alla vill vara mer än vad de är...vilket vore okej om de förtjänade det...men så är allt oftare inte fallet.
Det gör mig irriterad!
Jag verkar vara omringad av personer som gör eller säger vad som helst, bara för att verka vara bättre än vad de är! De försöker aldrig bli bättre, de vill bara framstå som bättre! De vill vara speciella utan att gå igenom besväret att förtjäna det!
Och om miljoner människor håller på så...tja, vad har vi då egentligen?!
Vad är det för värld egentligen?!
Jag ser framtidens medicinska framsteg svalda av företags girighet. Det gör mig så jäkla-UGH!
Som om jag skulle veta hur världen fungerar! Visste jag hur världen fungerar, skulle jag ha framställt ett botemedel för cancer, inte sitta här och gnälla. Jag skulle ha lyckats...
Det har varit ett väldigt tungt år Peter. Ett väldigt tungt år. Men hur vidrigt det än har varit med hela den här jäkla röran, har jag alltid haft något att glädja mig åt. För hur jobbig min dag än har varit, kan jag till slut...gå hem och träffa dig, Peter!
Jag får se dej...växa upp!
Att få se dig växa upp till den man jag hoppas att du blir.
Allt det andra är inte alls lika viktigt! Du är det viktiga i mitt liv Peter...du och din mor....
Det ska bli kul att få se hur du blir"....
Okej så det där var väldigt mycket dialog och det som jag kände relaterade till just mig och min livssituation slutade egentligen vid "VAD FÖR VÄRLD ÄR DET"?! Men jag tyckte att det var lika bra att avsluta farsans lilla tal om jag ändå hade påbörjat det :P.
Jag kände mig otursdrabbad, svag och misslyckad. Väldigt överdrivna tankar egentligen men ja mådde dåligt. Jag är känslig av naturen och har svårt att släppa taget om gamla orättvisor som har drabbat mig. Men jag mår bättre nu. Speciellt efter att jag insett allt detta och skrivit ner det.
Som det Richard Parker sa om att det finns folk som är sina egna värsta fiender och som attackerar andra istället för att ta itu med sig själva, vilket jag på sätt och vis gjorde och har gjort fast inte med nävarna naturligtvis :P.
Och angående det där med att folk vill vara mer speciella än vad de egentligen förtjänat att vara tyckte jag var riktigt bra sagt. Jag menar jag är ju en rätt speciell kille, det har jag ju alltid varit. Det kan ju mina vänner lätt intyga, både som person och konstnärsmässigt. Men visst händer det att man snackar större än vad man är ibland. Och ärligt talat så är det faktiskt nödvändigt för att klara av vissa situationer.
Hur som helst så har jag alltid varit hetlevrad och känslig. Detta i kombination med hur jag bland annat varit mobbad och andra smågrejer genom åren som ärrat mitt psyke så har det gett mig mycket ångest och instängda känslor som gjort mig ganska bitter. Även om jag oftast är en kul snubbe att hänga med. Min poäng är iallafall att jag ska försöka göra mitt bästa för att lägga det förflutna bakom mig och blicka ut mot framtidens och se fram emot de saker som väntar mig på vägen istället. Annars kommer man inte någon vart i livet och kommer aldrig att kunna åstadkomma nånting.
Det var också mycket bra ord som jag tog in och hittade i vanliga Spider-Man serien (Nr 5, 2006) :p, fastän dessa inte var särskilt seriöst utförda i berättandet. Men ändå.
Spider-man: "Vän eller inte, skam för det som hände i skolan för flera år sen...jag skulle ha vetat bättre! När ska jag lära mig att lyssna på den lilla rösten i mitt inre som varnar mig för att göra dessa enormt dumma saker"?
Jameson: "Jag är din magiska röst Spider-man! Och jag säger att det finns två slags människor i världen: de som ser fram emot det de vill göra och de som bara ser bakåt och hittar anledningar till att de aldrig kan bli mer än vad de är nu!
Sådana skyller sina misstag på andra och kan därför aldrig gå vidare i livet!
Så när sådana personer ber om hjälp svarar du direkt: GÅ OCH GRÄV NER DIG!
Och nu får du ta mig tusan sluta larva dig ditt blötdjur! Fixa bilder av den där där kattuslingen med stövlar på sig!"
Spider-man:....."jag undrar hur stabil jag egentligen är"...
Okej så återigen så har jag redan nått min poäng med dialogen som slutade vid "sådana skyller sina misstag på andra och kan därför aldrig gå vidare i livet"! men ville avsluta allt. De e Jameson som magisk fe för i helvete ;P!
Men jag tror nog inte att det inte finns någon som inte varit med om detta själv eller som inte känner andra som är på det här viset. Jag har personligen all rätt att vara arg på de saker som hänt mig och när jag fortfarande blir påmind om dem så de allt för ofta trycks upp i ansiktet på mig vid olika tillfällen. Då är det svårt att inte bli påmind om gamla svårigheter och känna vreden pumpa som lava i blodet. Men även om jag fortfarande inte är helt glad över det som hänt så ska jag göra mitt bästa för att inte låta mig tyngas ner av tvångstankar. Jag känner att jag lärt mig en hel del. Det kommer att ordna sig.
Så detta blev visst mer som en artikel än ett blogg-inlägg, HAHA! Men jag hade rätt mycket viktigt att säga och jag tyckte det var en intressant analys iallafall.
Christoffer Hjalmarsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar